Taijiquan är en kinesisk stridskonst som bygger på den mjuka principen. Samma princip som dialog. Vi undviker att använda våld.
Stridskonst på kinesiska kallas wushu. Det finns en massa olika wushu-stilar och olika sätt att dela in eller klassificera dem. Ett sätt är inre (mjuka) och yttre (hårda) stilar. Taijiquan tillhör alltså de inre stilarna.
Ingen vet säkert hur gammalt Taijiquan är. En legend talar om en man på 1300-talet vid namn Chang San-Feng som lärde sig hård wushu, möjligen på Shaolin, och omformade den efter Taoistiska principer. Resultatet ska ha varit början till Taijiquan som vi känner idag. Man vet att på 1820-talet så lärde sig Yang Lu-Shang Taijiquan från familjen Chen. Därefter börjar Taijiquan spridas för allmänheten. Idag finns 5 traditionella familjestilar som alla härstammar från Chen. De är Chen, Yang, Wu, Wu (en annan, med ett annat tecken, kallas även Hoa) och Sun. Yang är idag den största räknat till antal utövare i världen. Dessa stilar har dessutom grenat ut sig så att det finns “understilar”. Folkrepubliken samlade företrädare för de 5 stora skolorna under 50-talet för att skapa en gemensam folklig stil. Det är oftast den man sett i journalfilmer från Kina när folk står i parkerna på morgonen och gör Taijiquan.
Man tränar huvudsakligen på två sätt: En serie rörelser som kallas “form” och parövningar.
I formen och andra övningar lär man känna sig själv, övar att hitta kraften, övar sin balans och centrering, övar mindfulness och koncentration med mera. I parövningarna lär man känna sig själv i relation till andra. Man får öva sig att ta emot kraft och omvandla den till sin. Man övar sin känslighet, dvs öppnar sina sinnen. Det man övar i formen hänger intimt ihop med det som händer i parövningarna. Parövningarna kallas ibland för “pushing hands”. Det är missvisande då du varken ska knuffa eller använda handen i de övningarna. Handen är ett redskap för kontakt (mottagande och förmedlande av kraft) och knuffen blir ett resultat av din avspänning, snarare än av något du aktivt gör.
Den stil vi tränar i klubben är en variant av Yang. Linjen till Mikael Odhage från Yang Cheng-Fu går så här: Cheng Man-Ch’ing, Huang Sheng-Shyan, Wee Kee-Jin. Mikael har också bland annat tränat traditionell Yangstil för Yang Zhen-Do (son till Cheng-Fu). Dessutom har han haft Lo Pang-Jeng (känd i väst som Ben Lo) som lärare några år. Ben Lo var elev under många år till Cheng Man-Ch’ing och räknas, tillsammans med Huang som en av de främsta av Chengs elever. En annan lärare som betytt mycket för Mikael är Jan Voormey.
Tider: Måndag och onsdag
Klockan: 18:30-20:00
Kostnad: 800 kr
Terminsstart våren 2024: 5/2
Qi gong
Ordet Qi betyder luft, andning, ånga, väder … I kombination med gong betydet det livskraft, vigör.
Ordet Gong (Kung) är det samma som i Kung Fu. Det betyder målinriktade aktiviteter.
Qi gong (Chi Kung) betyder alltså övningar eller aktiviteter som främjar livskraften. Man kan alltså säga att allt som är bra för oss är en form av qigong. Men här använder vi begreppet för de övningar från Kina som kallas qigong. Qigong i vidare bemärkelse kan vi fortsätta att kalla friskvård.
Väldigt mycket, om inte all traditionell kinesisk stridskonst (wushu eller kung fu) har sina egna qigong-övningar. Det finns även stridskonst som helt bygger på qigong. Man tänker att en stark qi ger skydd i striden och kunskap om qi kan även användas för att störa motståndarens qi. Det finns även sådan wushu som inte har rötter i qigong, men som i sig ändå betraktas som qigong. Dit hör Taijiquan (Tai Chi Chuan). Men flera taiji-skolor har ändå qigongsystem utöver taijiträningen.
Qi gong kan tränas på många olika sätt med många olika målsättningar. Som allmän friskvård som lätt kan åldersanpassas, som del i rehabilitering efter sjukdom eller skada och till och med som del i behandling. Den kan också tränas som del i wushu-träningen.
Den Qi gong som vi tränar är mest förknippad med Taijiquan och har därför både wushu och friskvård i sitt syfte. Denna qi gong har också en del rötter i en annan inre wushu som kallas YiQuan.
